Hej och välkommen!

Här finns massvis med tips, guider, och samlad erfarenhet för alla flashpackers att ta del av.
För mer löpande uppdatering och ögonblicksbilder från världens hörn, följ mig på instagram.


Kul att just du hittat hit!

Klant listan

Klant listan

När man känner sig som en riktigt klantarsel och helst vill upplösas till atomer, som man kan göra om man till exempelt har missat ett flygplan eller slarvat bort sitt pass, så finns det en sak som verkligen direkt får en på bättre humör.


Nämligen att höra på hur andra människor har gjort liknande, och gärna värre, onödiga och idiotiska misstag!


Låt mig där med presentera - Klantlistan


(När jag mår dåligt tittar jag alltid på lyxfällan… whatever does the trick...)

Därför vill jag alltså gärna dela med mig av mina små missöden genom att lista några utav mina missöden här, i förhoppning att du som läser kanske ska känna dig på lite bättre humör.



När vi missade att planera resan till flygplatsen av ren lathet, Polen.

För bara några veckor sedan skulle jag åka med min kära pojkvän till Gdansk i Polen på en weekend. Vi missade flyget precis, bara på grund av att ingen utav oss hade gjort en ordentlig planering över hur vi skulle ta oss till flygplatsen.
Bara typ inte orkat tänka på det.

På grund av att jag blivit så rädd (panikslagen) inför flygningen på en timme, och inte riktigt orkade bestämma mig för ifall jag skulle våga åka eller inte, så förträngde jag bara alla tankar på resan. Inklusive att planera färden till flygplatsen.

Den inställningen gjorde att vi hade väldigt kort med tid när vi väl insåg att vi behövde röra oss mot flygplatsen, och inte hade någon marginal för den oturen med försenade bussar som vi råkade ut för.

Snopet på ett sätt, skönt på ett sätt (tycker den flygrädda delen av mig haha)







När jag inte kunde förmå mig att gå på ett flygplan, Sri Lanka

För många år sedan skulle jag flyga från Sri Lanka till Indien. Sri Lanka är en ö utanför södra Indien, och det finns i princip inga andra sätt att ta sig därifrån förutom att flyga.
Ansvarsfördelningen mellan mig och min pojkvän ser ut så att han sköter allting tråkigt med att boka biljetter och hotell när vi reser (han är dessutom världens klippjägare), och så var det även denna gång.

Med ett bolag som hette Spice Jet.
Och det var någonting med namnet, någonting med loggan, som signalerade en extrem icke seriositet till mig. Som att jag skulle flyga med en snabbmats-Jet!

Det kändes inte alls bra, och under tiden vi väntade (incheckade) på flighten så passade jag på att googla företaget lite, vilket inte var någon lugnande läsning.

Tiden gick, personalen började släppa på passagerarna på planet, men vi stod kvar eftersom jag tvekade. Efter en stund började utropen i högtalarna, och i sista stund närmade vi oss gaten. En flygvärdinna frågade “ska ni med på den här flygningen?” varpå jag skrek “NEEEEJ” i hennes ansikte. Och där var ett beslut taget haha.

Eftersom att Sri Lanka är en ö som egentligen bara går att ta sig bort ifrån via flyg, så fick vi snällt gå och köpa nya biljetter till dagen efter, med ett bolag som baserat på ett ytterst löst antagande kändes seriösare. Jag spenderade hela dygnet på flygplatsen med att bearbeta mig själv till att våga flyga, och det var här jag upptäckte att det hela känns mycket bättre om man lär sig lite om hur allting fungerar. (Att kunskap motar rädslan).

Och på andra försöket flög vi faktiskt till Indien.

Detta missöde gjorde inte bara att vi förlorade pengar (som min pojkvän fortfarande retar mig för att jag “är skyldig honom”) och fick spendera natten på en flygplats.
Utan det ledde också till att vi fick lite konstiga stämplar i pass och visum, vilket gav oss problem med migrations-polisen i Indien, vilket kostade oss massa mer pengar och att vi missade den planerade återkomsten till Sverige, och till och med självaste julafton!

Sicken kedjereaktion!

Min pojkvän som inte är det minsta flygrädd står lugnt och tålmodigt igenom alla dessa incidenter haha. Jag kan tänka mig hur absurt det skulle kännas för mig, ifall någon var så rädd för att göra någonting som för mig är självklart ofarligt. Som att prata inför folk tex.



När jag kastade våra tågbiljetter från Machu Picchu i en papperskorg, Peru

På min första långa backpacker-resa åkte jag runt i Sydamerika. Ett stopp på denna resa var Peru och det superberömda turistmålet, den gamla Inka-staden på en bergstopp i Anderna.

Många turister gör resan till en vandring längst Inkaleden, från den lilla staden Cusco som ligger närmast, men vi valde att åka dit med buss och tåg.

Efter att resans huvudmoment var avklarat (att se själva lämningarna på Machu Picchu) skulle vi bara äta lite middag i den lilla by som växt fram för att serva turister, och sätta oss på tåget för att åka tillbaka in till Cusco.

På restaurangen lyckades jag lägga biljetterna till tåget, som “absolut INTE fick tappas bort”, bland skräp som alltså hamnade i restaurangens papperskorg. (Det var ganska omöjligt att få tag på nya biljetter).

Efter någon timmes frenetiskt letande fick vi tag på biljetterna igen, just för att någon på restaurangen kom att tänka på att att kika i soporna, men riktigt nära var det att vi hade fått promenera freestyle i några dagar genom djungeln.



Antagandet att det finns bankomat på en flygplats. Någonstans mellan Colombia och Panama.

På samma backpacker-resa genom sydamerika lyckades jag och min pojkvän stranda oss själva på en minimal ort eller ö mellan två länder.

Att ta sig mellan Sydamerika och Centralamerika, eller i detta fall mellan Colombia och Panama, går inte att göra helt med buss/bil. (Mer om detaljerna kring det i ett annat inlägg).
Vi hade därför tittat ut en väg som innebar att vi skulle åka till en mycket liten ö där det fanns en flygplats och flyga norrut. Jag minns att vi diskuterade kring hur mycket kontanter vi skulle ta med oss, men tillslut kom vi fram till att vänta med att ta ut pengar tills vi var på flygplatsen. För självklart finns det bankomater på en flygplats!

På grund av det antagandet lyckades vi stranda oss själva i ingenmansland mellan två länder i latinamerika, helt utan pengar.

Att vända om och ta sig tillbaka var uteslutet, jag minns inte exakt för det var många år sedan, men jag tror att vi bara hade råd att skicka tillbaka en person och att vi skulle få massa problem med migrationsmyndigheterna ifall vi försökte.
Att fortsätta resan och åka i den riktning (norrut till Panama) som först var planerad, fanns det möjlighet att göra. Men vi hade ju inte råd att betala några biljetter!

Vi var alltså helt hemlösa och panka på den här lilla orten där det enda som fanns var ett hostel för backpackers, ett bageri som sålde ett enda sorts bröd, och den så kallade flygplatsen.
(Flygplatsen bestod av ett litet kontor där passagerarna vägdes in tillsammans med bagaget. Och flyget, ja det lyfte från fotbollsplanen ungefär en gång i veckan).

Det hela löste sig genom att vi anslöt oss till en grupp argentinska backpackers som försökte ordna med en båt och kapten för att ta oss vidare. Det var ju inte alls lätt eftersom att alla visste att den ena förhandlingsparten (vi) inte hade så mycket andra alternativ.

Tillslut lyckades vi backpackers övertala två män att köra oss i deras båt, för en summa som vi backpackers tyckte var helt oresonligt hög. Pengarna fick vi låna av de snälla argentinarna.
Båten, den var av den enklaste sorten. Helt öppen med ett skrov av hårdplast och en motor monterad på utsidan av akten, kanske 5 meter lång. I den låg vi packade som sillar på våran packning med små flytvästar på oss, medan båten anförde allt mer oroligt vatten och större vågor.

Båtfärden tog otroligt lång tid. Dubbelt så lång tid som planerat, så att vi fick övernatta på vägen  i någon slags övergiven lokal på en ö. (Så nu i efterhand känns den där tusenlappen eller var det var för våra biljetter ganska rimlig).

Till slut kom vi fram till Panama, hela och i välbehållna! Argentinarna fick tillbaka sina pengar när vi äntligen fick tillgång till en bankomat i Panama City, och den långa resan fortsatte.

Då var jag alldeles för ung och naiv för att vara rädd, men nu i efterhand ryser jag och våndas av bara minnas att skriva vad som hänt! (Herregud. Man kanske ska höja myndighetsåldern till 25 år?) Men då tyckte jag nästan att det var den bästa delen av hela resan i Latinamerika, just för att det hade varit så spännande och utmanande! Jordnära resande liksom, oldschool. Verkligen ett tillfälle att testa sin kreativitet och problemlösningsförmåga under lite press!











Ett första intryck av Japan

Ett första intryck av Japan

Ett eget träningsläger - Crossfit på Bali

Ett eget träningsläger - Crossfit på Bali